Dagens bild 15 juni 2018

Gullmarsfjordens hemligheter avslöjade av Irina Polovodova Asteman vid Institutionen för Marina Vetenskaper i Göteborg.
(Institutionen finns vid Botaniska Trädgården i Göteborg)

Rapportenheter ”Tracing winter temperatures over the last two millennia using a NEAtlantic coastal record”

se https://www.clim-past-discuss.net/cp-2017-160/cp-2017-160.pdf

På flygbilden ser du Gullmarsfjorden som börjar vid Lysekil. Genom sedimentprover där man borrade på det största djupet har man lyckats återskapa avvikelserna i vintertemperaturerna under 2500 år. Vad var det som man fann? Ibland är det varmare, ibland var det kallare och nu är det varmare men inte onormalt varmt. Sedan 1890 har man mätt temperaturen på bottenvattnet.Det man funnit är att bottenvattnet varierar med temperaturen under århundradena, det sägs att “Comparison with instrumental wintertemperature observations from Central England and Stockholm shows that the fjord record picks up the contemporary warming of the 20th century”.

Vad mäter man för att få fram de forntida temperaturerna?

Syreisotoper.

I vatten H2O finns det en syremolekyl. Denna har i vanligaste formen 8 neutroner men syreatomen kan också ha 10 neutroner och då är den tyngre. Vatten med tyngre syre avdunstar inte lika lätt. Förhållandet mellan dessa ger en fingervisning om det är varmare eller kallare. Detta är viktigt för få fram den forntida temperaturen från isen. Snö som faller på Antarktis har 5 % mindre vatten med den tunga syreisotopen idag. Då haven var kallare var skillnaden större. Procentsiffrorna finner du i citatet från Wikipedia nedan.

Bilden hämtad från https://earthobservatory.nasa.gov/Features/Paleoclimatology_OxygenBalance/

”Mätningar av förhållandet mellan 18O till 16O används ofta för att tolka förändringar i paleoklimat. Isotopsammansättningen av syreatomer i jordens atmosfär är 99,759 % 16O, 0,037 % 17O och 0,204 % 18O.[3] Eftersom vattenmolekyler som innehåller den lättare isotopen är något mer benägna att avdunsta och falla som nederbörd, innehåller färskt vatten och polarisen på jorden något mindre (0,1981 %) av den tunga isotopen 18O än luft (0,204 %) eller havsvatten (0,1995 %). Denna skillnad tillåter analys av temperaturmönster via historiska iskärnor”. Hämtat från Wikipedia.

Nu kan man också mäta skillnaden i syreisotoperna/syrevarianterna i bottensediment och på så sätt få fram temperaturavvikelserna.I detta fall mäter man syreinnehållet i kalkskal från foraminiferer, små encelliga amöbaliknande organismer med kalkskal.

Se diagrammet nedan från Gullmaren.

RWP= Roman Warm Period

DA = Dark Ages

VA/MCA = Viking Age/Medieval Climate Anomaly

LIA = Little Ice Age

Streckad linje är medeltemp 1960 -1990

Röd linje är rekonstruerad medelvattentemperatur för bottenvatten under vintertiden. Grått område är felmarginalen.

Svart linje är förhållandet mellan syreisotoperna.

Figure 5: A 2500-year long d18O record and reconstructed winter bottom water temperatures from Gullmar Fjord. Thick lines show 3-point running mean for both curves, and dashed lines indicate 1) a long-term average of 2.4‰ for d18O record 15 and 2) 5.4°C - a mean for instrumental bottom water temperatures registered between 1961 and 1990. Grey shaded areas inBWTs indicate a median offset (0.7°C) in instrumental versus reconstructed temperatures obtained for rose Bengal stained C.laevigata from the core tops (see Fig. 4A), used herein as an error margin.

Slutsatsen I artikeln lyder så här:

6 Conclusions

To conclude, from the available paleotemperature equations, the equation by McCorkle et al (1997) produced most realistic reconstructed deep water temperature range of 2.7 - 7.8°C, which falls within the annual variability instrumentally recorded in the deep fjord basin since 1890. This suggests that the Gullmar Fjord d18O record mainly reflects variability of 5 the winter bottom water temperatures with a minor salinity influence. Comparison with instrumental winter temperature observations from Central England and Stockholm shows that the fjord record picks up the contemporary warming of the 20th century. The relationship between the evolution of the fjord’s bottom water temperatures over the last two millennia and other late Holocene climate records reveals synchronous North Atlantic-wide centennial and multidecadal climate variability given age model uncertainties, different proxy type, time resolution, annual versus seasonal signal and different 10 hydrographic characteristics.

The record shows a substantial and long-term warming during the Roman Warm Period (~350 BCE – 450 CE), followed by variable bottom water temperatures during the Dark Ages (~450 – 850 CE). The Viking Age/Medieval Climate Anomaly(~850 – 1350 CE) is also indicated by positive bottom water temperature anomalies, while the Little Ice Age (~1350 – 1850CE) is characterized by a long-term cooling with distinct multidecadal variability. When studying the Gullmar Fjord bottomwater temperature record for the last 2500 years, it is interesting to note that the most recent warming of the 20th 15 century does not stand out but appears to be comparable to both the Roman Warm Period and the MCA.

Alltså liknar dagen uppvärmning uppvärmningen under medeltiden och romartiden, inget onormalt.

Vi säger tack till Irina och hennes medarbetare för en intressant forskning.

https://www.clim-past-discuss.net/cp-2017-160/cp-2017-160.pdf

Lysekil och inloppet till Gullmaren.

Bildkälla: https://marinas.com/view/harbor/ygtyyg_Lysekil_Harbor_Lysekil_Sweden

Denna forskning kan med fördel jämföras med Leif Kullmans forskning på den svenska fjällkedjan.

Den skandinaviska fjällkedjan är som en stor liggande termometer med trädgränsen som kvicksilvret.

Se http://lagmansnatursida.se/dbarkiv/2016/vecka19/db16maj10.htm
för mer info om detta.

Och glöm inte Kullmans imponerande bilder:

Fast jag skulle nog tro att fjällkedjan är känsligare som termometer fastän inte lika heltäckande.