Dagens Bild - 8 april  2014

Häckande knölsvan på Hallands Väderö. Bildkälla http://www.lansstyrelsen.se/skane/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2014/Hackande_kustfagel.pdf

På Hallands Väderö har det blivit en del fågelförändringar under de senaste 70 – 80 åren.

Hallands Väderö är namnet till trots en skånsk ö i Kattegatt, 3 km² stor, i Torekovs socken i Båstads kommun i nordvästra Skåne. Ön har unika natur- och kulturvärden och är sedan 1958 klassad som naturreservat samt som Natura 2000-EU-område. Dessutom har den ett milt klimat, där nederbörden är mindre och solskenstimmarna fler än fastlandets. Människans hävd på landskapet fortsätter idag och under sommarhalvåret betar får, hästar och nötkreatur på stora delar av ön. Kungseken (Quercus petrea) är Sveriges grövsta bergsek med sina 5,24 meter i omkrets och det finns en bokskog från 1700-talet. Fågel- och insektslivet är mycket rikt. Det finns också många ovanliga svampar och lavar. Vid kusten dominerar de röda gnejsklipporna men det finns även badstränder. På öns nordvästra sida finns en fyr (uppförd 1884, numera helautomatiserad) med tillhörande fyrvaktarbostäder, som idag fungerar som uthyrningshus. På södra delen av ön finns ett natur- och kulturmuseum, med gratis inträde och öppettider från maj till september. I Söndre skog finns en gammal skeppskyrkogård. Detta enligt Wikipedia.

                       

Bild från Google Maps. Fyren på Hallands Väderö

Läste en nyligen publicerad rapport om fågellivet på ön sedan 1937. ”Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-2013” utgiven av Länsstyrelsen i Skåne.

De häckande fågelarterna har ökat från 11 till 19 stycken. Ingen har försvunnit. I sammanfattningen sägs det. ” Under perioden 1963-2013 har fem kustfågelarter invandrat till ön och etablerat livskraftiga bestånd - grågås, vitkindad gås, storskarv, sillgrissla och tordmule. Mellan åren 1937 och 1962 invandrade tre arter - knölsvan, silltrut och skrattmås. Därmed har antalet häckande arter ökat från 11 till 19. Detta är den kanske mest dramatiska förändringen under studieperioden. Därtill kommer några arter som häckar i mycket litet antal eller inte ens årsvisst. Inga arter har försvunnit under perioden 1963-2013 och inte heller under föregående period. Den gångna 50-årsperioden kännetecknas av stora numerära förändringar i flera arters bestånd. De antalsmässigt dominanta arterna ejder, gråtrut och havstrut genomgick alla tre en tydlig ökning under början av perioden, men har sedan minskat påtagligt - för gråtrut och ejder med en hastighet som är anmärkningsvärt hög. Under samma tid har flera av de nyinvandrade arterna ökat i numerär – vitkindad gås och storskarv har ökat rekordsnabbt, medan stammen av grågås ökat måttligt. Bland alkfåglarna har både sillgrissla och tordmule, efter invandring under perioden, ökat och är nu väletablerade, dock med en mycket begränsad geografisk utbredning på ön. Tobisgrisslan har fördubblat sitt antal och finns spridd längs öns stränder. Gravand och strandskata förekommer i till synes stabila bestånd. Bland övriga arters utveckling kan silltrutens och större strandpiparens sentida ökning nämnas. Av resterande arter är några lågprioriterade under inventeringarna eller förekommer i så låga numerärer att beståndsförändringar i praktiken inte kan bedömas utifrån tillgängliga data.

Under det gångna halvseklet har en påtaglig omfördelning skett av flera arters bestånd. Ett par täta förekomster av ejder på huvudön har i det närmaste försvunnit och under senare år har allt fler ejderhonor valt de yttre skären. Tordmulen försökte inledningsvis etablera sig på huvudön men finns nu huvudsakligen på ett av de yttre skären. Även för tobisgrisslan har de yttre skären fått allt större betydelse i sen tid. För havstrutens och storskarvens häckning har de yttre skären hela tiden varit dominerande.

 

Mård har förekommit på huvudön troligen redan från och med 1982, men definitivt åtminstone sedan 1989 och tidvis varit talrik. Dess predation, främst på kustfåglarnas ägg, ungar och vuxna fåglar, antas vara den viktigaste förklaringen till de registrerade förändringarna i ejderns, tordmulens och tobisgrisslans omfördelning från huvudön till de yttre skären på ön. Storskarvarnas, sillgrisslornas och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och åtminstone vid ett tillfälle dödat ett betydande antal sillgrisslor, men detta tycks inte haft någon långtgående effekt på beståndens storlek. Det är sannolikt att den bedrivna fångsten av mård påtagligt har minskat risken för utvandring till de yttre skären. Först från och med 2012 finns säkra belägg för att mink uppträtt på ön.

På Hallands Väderös huvudö förekommer sedan några decennier en fast mårdstam, som utövar ett högt predationstryck på fåglar som häckar där. Att mård förekommer på öar i marina miljöer är ovanligt och den långa observationsserien ger en unik möjlighet att analysera effekterna på kustfåglarnas beståndsutveckling samt deras eventuella anpassning till denna nyinvandrade predator”.

 

När en sådan predator som mården får härja bland fåglarna minskar fågelbestånden. Det finns andra exempel på rovdjur som dykt upp och den biologiska mångfalden har minskat. De förståndiga människorna har här jobbat för att minska beståndet av mård tack och lov. 

Vidare sägs det ” Räv fanns på ön 1982-84 och resulterade i en föryngring. Mården är den enda fyrfota predator som haft stor effekt på kustfåglarna på Hallands Väderö under senare decennier. Historiskt sett lyste mården mycket länge med sin frånvaro. Observationerna börjar på 1960-talet efter bl.a. ett par mycket kalla vintrar (främst 1963 och 1969) med isläggning mellan Bjärehalvön och Väderön. Därefterföljde isvintrar åren 1979, 1985, 1986 och 1987 (Jönsson & Rosenlund 1990, Ekstam & Forshed 2010). Just under denna tid hade rödrävsbeståndet i Skåne sänkts av skabben vilket gjorde det möjligt för mården att öka (figur 2). Predation på ägg i gravandbon konstaterades redan 1966 och ihjälbitna vuxna alkor sågs första gången 1982 (se appendix 1). Troligen har mård lyckats ta sig över isen från fastlandet senvintern 1979, men upptäckten att arten fanns på ön dröjde uppenbarligen några år. Förmodligen har det funnits mård kontinuerligt på ön åtminstone sedan isvintrarna 1985-87 och med en stam som för yngrat sig definitivt sedan 1989. Mårdarna har i huvudsak uppträtt på huvudön, men några gånger har de tagit sig till Vinga skär och belägg finns för att de även besökt Orskären och Vrenen. Trots stora fångstinsatser (appendix 2) för att få bort arten, har detta inte helt lyckats. Störst tycks mårdstammen, av fångsterna att döma, ha varit under åren strax efter millennieskiftet då i genomsnitt nio mårdar fångades årligen (2001/2002-2005/06). Under den senaste femårsperioden har fångsten sjunkit till i genomsnitt tre djur per år”.

På fågelöar passar varken katter eller mårdar. Jakten behövs.

En annan art som skulle kunna minska fågelbestånden i framtiden är havsörnen. ”Havsörnen har ökat kraftigt i Sverige, första häckningsförsöken i Skåne och Danmark 1994 och numera med ca 20 par i Skåne (Bengtsson & Green 2013). Hallands Väderö har definitivt potential som en framtida häckningsplats för havsörn. Vid en etablering kan konsekvenserna för andra arter bli stora i synnerhet om örnarna skulle välja Vinga skär som boplats (se bl.a. Hipfner et al. 2012).”

Bra att de vågar uttrycka sig på detta sätt.

Hallands Väderö är en intressant fågelö där den biologiska mångfalden ökat under senare år. Nu gäller fortsatt skydd mot predatorer, människan får hjälpa till.

Jämför med http://rutgerstaaf.blogg.se/2012/september/fjallrav-2012-09-19.html

När fjällräven kom till en ö och härjade bland sjöfåglarna minskade den biologiska mångfalden rejält.